Varför är det lätt att ta ett steg bakåt än ett steg fram?
Varför skall de va så jävla enkelt att falla ner än att komma upp? Skulle ge vad som helst för att kunna gå ändå upp direkt och aldrig aldrig ramla neråt igen. Vet själv att de är hemskt och idiotiskt och töntigt. Men jag kan inte rå för det. Jag vill vara en god förebild för de små barnen som är runt omkring mig dagligen, skulle vilja visa dem hur man skall vara och hur man inte skall vara. Men de kan jag inte i vissa situationer. Jag kan inte säga att nej men jag behöver inte äta idag. de går bara inte. Jag kan inte äta och sedan gå å spy upp de på toan. Nej ja måst ur detta skit. Jag ser tjejer med samma problem som mig, men jag reagerar inte som andra gör.
Jag kan bli trött på att mian nära och kära ( har ja några sådanna ens) som bara gnäller på mat och vad jag behöver få i mig och inte o vänner som står bakom dörren för att lyssna att jag inte kräks upp de. Men vad gör dom om jag kräks upp då? JO! Dom säger : Amira, nu drar vi till sjukhuset. Serisöt.....
JA, jag har ett allvarligt problem, jag vet om de. Ja har försökt få hjälp, har försökt bättra mig.
Men steget ner är otroligt kort och jävligt lätt. Såå enkelt att ta fel steg.
Å när ja tatt fel steg, är jag dryg, hård sur, allt i ett.
