Girl alone in the big world.

Denna blogg behöver inga kommentarer eller ens läsare, just for me att jag skall få skriva av mig...
De händer så mycket i mitt liv, hinner inte ens andas normalt innan nästa händer. Idag var en sån jävla dag.

1 år sedan, hade jag världens bästa kille. Då menar jag seriöst världens bästa. Vårt förhållande var underbart, vi litade på varandra jag insåg han var antagligen den jag ville leva mitt liv med, men dock tidigt att säga då jag var 17 år tycker jag. Han höll med mig, han var några år äldre. Dagen kom då pappa dog. Mamma fanns inte, vart sökte jag tröst? Jo självklart killen min. Han följde med till Finland för att stötta mig igenom skitet, det kändes omöjligt men ja hade dock en hand som alltid tog emot mig då jag föll. trodde jag, det var tyvärr en fake hand.

Efter 1 vecka, jag började fixa inför begravningen farmor och farfar brydde sig inte. Alla var trötta på sådant skit som hände då. Ja hårt att säga men de hade vart så mycke, jag har aldrig kommit överrens med fammo o faffa.. Säger min kille, att han måst dra tillbaka till Grekland. Bad o bönade att han skulle vara kvar till begravningen...
Kunde jag ju glömma, sagt o gjort han drog med sin väska o landade i Chania trodde jag..

Dagen före begravingen ringde min kille, ett leende på läpparna svarade jag med men dock gråt i rösten. Trodde han skulle säga något i stil med att jag finns här det vet du, du fixar detta eller något. Något snällt o gulligt. Visat att han bryr sig. Nej dock sa han istället " Amira, det fungerar inte mera mellan oss" klick. Hur kan man? Det är den ända frågan ja har till honom. Han fick i alla fall mig att känna mig värdelös, idiotisk och ensam.

Istället för att gå på pappas begravning, gick jag på två begravningar.. Bara att komma ihåg hur detta var, hur de känns ännu idag, gråter jag.

Jag fick veta efter en tid eller efter en LÅNG tid, för fan 1 vecka sedan. Att han hade vart otrogen mot mig och inte alls landat i Chania utan landade i Rom.....